En gång i tiden, långt innan dekadensen ropade mitt namn över de snöklädda vidderna, var jag ett idrottande barn. Varje onsdag under vinterhalvåret infann jag mig mellan klockan 17.oo och klockan 19.oo i en sparsamt utsmyckad och kall byggnad i Östersunds utkanter, för att tillsammans med andra idrottande barn halka omkring på en knagglig is och rutscha omkring med stenar och sopar i händerna.
Emellanåt tillkallades en karismatisk och framgångsrik yngling för att ingjuta hopp i våra inte ens tonåriga kroppar och få oss att blicka framåt. Få oss att drömma om stora mästerskap och framgångar, visa att det var möjligt. Han lyckades, om än för stunden. Sen kom musiken, alkoholen och cigaretterna, i den ordningen, i vägen för en möjlig världskarriär (Nåja, ingenting är omöjligt), och jag slutade spendera onsdagarna där ute. Jag började läsa böcker och hänga utanför den lokala ICA-butiken istället.
Idag kom chockbeskedet via pressen. Den karismatiske ynglingen lägger av, och jag behöver inte längre känna det dåliga samvetet av att inte ha lytt hans inspirerande brandtal, och jag inser att vi ändå har kommit till samma punkt, vi försonas här och nu. Jag blickade bara bortom det där han talade om, och såg denna dag, den dag då vi båda lagt soparna på hyllan och gått vidare. Låt vara att han har elva mästerskapsmedaljer mer än mig, det är okej. Vi är ett igen.