Livet är brutalt.

Och faktum är att livet är grått. Den menlösaste av alla färger i världen. Inte brunt, jag gillar brunt, det känns varmt och 70-talskulturellt. Och inte svartaste svart, inte becksvart mörker och själslig svärta. Inte vitt, inte ett tomt, oskrivet blad. Inte någon av alla de fina färger som finns och kan pigga upp, utan grått. Gråare än asfalt, sten, betong, cement, regnmoln och gråsparven när den sjunger. Grått. Så jävla grått.