High life under the optic

High life under the optic - En historia om vår man

Författad av Preskinn

Vi befinner oss hemma hos vår man, i den lägenhet som han delar med en vän sedan någon månad tillbaka. Persiennerna är neddragna hela vägen i balkongdörren och de två fönstren bredvid. Hade det inte varit kväll hade solen kanske bidragit till den sjaskiga atmosfären genom att belysa de viktlösa dammkornen. I en dålig nätnovell hade de "dansat likt bananflugor", men sanningen är den att de snarare flyger runt som dammkorn. "Bögpoeter! Damm har existerat mycket längre än bananflugor och är mycket mer vanligt förekommande" tänker vår man som ligger på sängen och funderar över om han borde skriva en novell.
"Dessutom är damm odödli..." han avbryts med det att hans vän kommer in genom ytterdörren och konstaterar att "här var det minsan inte dammsuget".

- "Seriöst! Jag orkar inte dammsuga idag, jag har nyss jobbat".

Informerar vår man.

- "Mmm men jag städade toan igår, om vi inte synkar så blir det aldrig rent på två ställen samtidigt".

- "Ja, men du var ju ledig då ju. Jag kan göra det på onsdag, då är jag ledig".

Vännen nickar sitt medgivande, men bananflugorna dansar nu i ett moln av finfördelad irritation.

Vår man vaknar och knådar lidelsefullt ut något ur den ena ögonvrån, det är bara i drömmarnas värld som han får uppleva denna typ av vardaglighet numera. Vår man har blivit en ny man, en förändrad man; en man som sätter sig upp och drar in lukten av tobak och parfym på morgonen. Den stora kingsizesängen är varm där vår man legat och ljummen där han satt sig upp. Tjejen från igår har alltså redan stuckit konstaterar han. "Otacksam, men en bättre rabatt på taxin får man fan leta efter" konstaterar han, ler lite för sig själv och knäpper på datorn med stortån. Datorn gör sig inget besvär utan tar sin tid och vår man finner det för gott att tända en cigarett och straffblåsa maskinen i vad som borde utgöra dess motsvarighet till nylle under tiden.
Responsen låter inte vänta på sig, innan han hinner säga så mycket som trumhinna dundrar windows igång på högsta tänkbara technovolym. Men han är van vår man, mången hård krognatt har gjort honom immun mot hög volym; med några sekunders fördröjning slänger han en likgiltig blick på högtalaren. Han är van vår man, och vanans makt är stor; nu ska han spela poker. Det har tagit honom något år och kostat honom åtskilliga tusenlappar, men nu har vanan i alla fall börjat betala för sig; förra veckan tjänade han tretton tusen kronor. Pengarna tog slut i samma takt som baren tömdes och glasen fylldes, vanans makt är stor, speciellt den dyra vanans. Vår man investerar någon timma eller två på pokern för att sedan kunna spenderar en eller annan på krogen, ironiskt nog flanerar han i all förmodlighet en hel del kring blackjackborden. Cash out.

Vår man kommer någonstans mellan den fjärde cigaretten och den första morgondaggen på brinkan på sig själv med att går runt och hungra. Frukosten brukar vanligtvis inte undgå vår man, och han blir glatt överraskad då det visar sig att han fortfarande har frukosten framför sig. Två kokta ägg på lika många gigantiska kaviarmackor sköljs ned med en iskall Heineken; vår man unnar sig detta när han känner att frukosten är extra speciell. En gång gick han utan frukost, då dubblade han intaget dagen därpå, vår man är nämligen av den fasta tron att man måste ta kontroll över sin egen karma så att den inte löper amok; hoppar man över frukosten för många gånger händer något dåligt. Han misstänker att vilken dietist som helst värdig namnet skulle ge honom rätt på den punkten. Frukostens karaktär är han dock medveten om, är inte precis är idealisk, men det finns vissa saker man inte kan tumma på hur mycket man än skulle vilja, och vår man vill inte ens tänka på att vilja tumma på Heineken-frukost.

Även om vår man att döma från hans morgonrutiner kan framstå som ganska udda, så är han egentligen ganska vanlig. Varje dag går han exempelvis till ett arbete. Arbetet är stimulerande, välbetalt och utmanande. Han skulle gärna spendera mer tid där om det inte vore för de hundratalet intelligenta och snygga vänner han känner ett behov av att fraternisera med sex timmar om dagen. Det händer inte sällan att han blir tvungen att ta taxi mellan fiken i den stora staden för att hinna träffa sina närmsta vänner så ofta som han gör. Turligt nog tillhör de flesta samma tighta kompisgäng, så oftare än sällan delar han taxi med den majoritet av vännerna som är lika framgångsrika och välbetalda som han själv. För pengarna som han sparar in på att dela taxi brukar han bjuda de lite mindre besuttna på fika och öl. Värt att notera är att flera av dessa är taxichaufförer som gärna skjutsar honom tillbaka sedan. Karma. Han har medvetet format sin livsstil på detta vis för att maximera nöjet och minimera omkostnaderna, exempelvis har han minst sju nära bekanta som är frisörer, fem stycken som är taxichaufförer, ett antal busschaufförer, ett dussin på olika restauranger och ett oräkneligt antal kompisar som jobbar på fik och barer sprida runt omring i staden. Tjänster byts mot andra tjänster genom vår man, han betalar bara startavgiften. Själv ser han sig som något av en aktiehandlare som ingen föraktar. Vår mans måtto har länge varit "all you need is love & startkapital".

Helt sorglös är vår man förstås inte. Han kan faktiskt inte minnas senast han klappade ett rådjurskid, eller när han senast fick något användbart ur ett kinderägg! Dessa minnen har gått förlorade någonstans längs vägen, förmodligen längs något av krogstråken, något han i allvarligste ton refererar till som "priset".