Allt som var mitt.

Ibland är det så roligt att göra saker som man vet att någon annan misstycker till. Som att klippa sig fast nån tycker att det vore dumt. Eller att bli medlem på en community som någon inte tycker om. Små, små saker som kan få en att känna sig så glad och upprymd. Levande. Som att man tar tillbaka något man en gång hade, som nån tog ifrån en och gömde undan i ett skåp med en klapp på huvudet och ett "Nej du, det där är nog inget för dig, du borde prova att vara såhär istället." Så har man plötsligt växt upp, och är stor nog att själv plocka fram en pall, klättra upp till det där otillgängliga skåpet och plocka fram sina saker igen. Sånt man tycker om och har rätt till. Sånt man under tiden vant sig av vid och kanske inte har så jättestor glädje av egentligen, för att man vuxit ifrån det, men som man ändå tar tillbaka som en markering. Det här är mitt. Du kan inte ta ifrån mig det längre, det är jag som bestämmer. Mitt. Jag bestämmer. Som en markering.